Intet nytt under solen hos folkpartiklarna

Folkpartiet har kongress. Jag har inte kommenterat saken på bloggen. Har inte känt att det finns anledning. För i sak händer ju ingenting. Vi går från en fp-ledare med pekfingret på utspelsknappen till en annan. Det är folk ur samma ledning som tidigare som fortsätter att leda folkpartisterna.

I media rapporteras om hård kritik mot partiledningen. Det är för toppstyrt, menar bland annat verksamhetsrevisorerna. Man riktigt känner genom teverutan hur Leijonborgs kritiker har tagit tillfället i akt att lufta kritiken offentligt, nu när det inte kostar något att göra det.

Jag vet inte. Men det känns på något vis... ovärdigt.

Kanske är det så att en ny ledare kan ena partiet bara genom att vara ny. Förhoppningarna verkar finnas om att det ska gå. Men är splittring och internkritik egentligen ett utslag av vem som sitter i den absoluta toppen? Är det inte mer ett utslag av partikultur?