Rätten att få åka taxi

Erkänn nu. Det är lite coolt att åka taxi för 77 000 kronor på nio månader.

I sak tycker jag faktiskt att Sven-Erik Östberg, som står för taxinotan ovan, har all rätt i världen att åka så mycket taxi som han tycker att han behöver. Hur konstigt det än kan låta för den som utför sitt arbete på en och samma plats dag efter dag, så är det inte så konstigt om den som flänger land och rike runt för att göra sitt jobb kommer upp i höga reskostnader. Också med taxi. (För hela Ekots lista över taxikostnader, klicka här.)

Jag tror att folk i allmänhet har svårt att föreställa sig hur vardagen kan se ut för en riksdagsledamot, en minister, ett landstingsråd eller kommunalråd som försöker göra ett bra jobb. Det är många som vill träffa dem och framföra sina synpunkter och sina förslag. Det är många möten som ska hinnas med, både på och utanför den lista av möten som man så att säga måste gå på för att göra sitt jobb. I realiteten handlar det ju om huruvida medborgarna ska få träffa sina företrädare och hur ofta.

För en toppolitiker står då valet mellan att åka på billigaste sätt och säga nej till medborgare och organisationer som vill träffas, eller att ta det mest tidseffektiva resmedlet och klämma in några möten till. De som fick möjlighet att träffa politikern, framföra sina åsikter och förslag är säkert tacksamma och tänker mindre på taxikvittot på 250 spänn som ligger i riksdagsledamotens plånbok i väntan på att redovisas. För medborgarna kanske det ändå är bättre i längden om politiker träffar dem än att de väljer att ha mottagning på sitt rum i riksdagen eller kommunhuset. Kontaktytan skulle onekligen minska ordentligt...
Eller alternativt, politikernas familjer skulle se dem betydligt mindre...

Sven-Erik Östberg försöker tappert förklara att han har rätt att åka taxi. Hans problem är att han låter så von oben när han försöker. Och att en hårt prövad allmänhet har svårt att föreställa sig hur mycket man måste sitta i en taxi för att komma upp i 77 000 spänn.