Debatten om kvinnors utsatthet, våltäkter och våld mot kvinnor är ständigt pågående. Det är fler än jag som verkar ha reflekterat över det faktum att man aldrig kommer att komma någonstans i strävan efter kvinnofrid, så länge som debatten om sex och samlevnad aldrig går till botten med inställningen att alla ska vara villiga, dygnet runt, årets alla dagar.
Madeleine Leijonhufvud skriver på dagens Brännpunkt att det borde vara så att den som vill ha sex med någon uttryckligen måste fråga om det är okej. Nu kommer det naturligtvis att avvisas som moralistiskt och knäppt, men i grunden är det ju en förstärkning av kvinnans rätt till sin egen kropp och sexualitet. Det handlar om rätten att få säga ett aktivt ja till sex, inte bara rätten att få säga nej. Och det är faktiskt en ganska stor skillnad.
Och som Leijonhufvud också påpekar. En sådan lagstiftning skulle flytta fokus till den aktuella kvällen då de eventuella brottet utfördes, inte till kvinnans tidigare sexuella erfarenheter, hur flirtig eller villig hon kan tänkas ha uppfattats vara. Är inte det bra?
söndag 9 september 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Tanken är naturligvis god. Problemet blir naturligvis att bevisa det.
Tänk dig fallet där två fulla människor hamnar i samma lägenhet efter en utekväll. Dagen efter upptäcker tjejen att de haft sex. Något som hon verkligen inte skulle ställt upp på i nyktert tillstånd. Men killen hävdar att hon verkligen ville, att hon till och med var den som drev på att de skulle ha sex.
Hur skall någon kunna bevisa att tjejen gav sitt samtycke eller inte?
Jag tror inte någon av de mest uppmärksammade dommarna skulle få ett annorlund utfall med den föreslagna lagstiftningen. Problemet kommer hela tiden vara att ord står mot ord. Den ena parten kommer hävda att samtycke fanns och den andra att det inte fanns. Om det då inte finns någon annan stödjande bevisning så kommer domstolarna bli tvunga att fria.
Du "anonym"...
Inget av det du skriver har någon som helst relevans för hur lagtexten ska formuleras. Man kan göra precis vad som helst brottsligt. Det är alltid upp till åklagaren att bevisa att den misstänkte är skyldig. Lagstiftaren behöver (lyckligtvis) inte fundera över detta.
Tyvärr har du nog rätt i att ytterst få fall skulle få en annan dom, om lagen ändrades, men det är i sig ingen anledning att låta bli.
Jag håller helt med dig, "anonym". När ord står mot ord måste stödbevisning krävas för att kunna fälla; ifall inte den tilltalades uppgifter är så osannolika att de ej kan tillmätas någon betydelse.
"Faster Sven", jag förstår inte riktigt vad du menar. Hur bör då skrivningen se ut? Vilken formulering skulle uppnå ditt mål: "Till våldtäkt döms den som, utan att inhämtat samtycke, genomför ett samlag med en annan." - det enda alternativ jag isf kan se, och då flyttar man ju helt bevisbördan till den tilltalade att styrka att samtycke till samlag finns. Är det rimligt? Jag kanske har missuppfattat dig?
Det åligger fortfarande åklagaren att bevisa att den åtalade _inte_ har inhämtat samtycke.
Ord kommer alltså, fortfarande, att stå mot ord.
Skicka en kommentar